Bronsålderns kollaps
Den sammankopplade världen som försvann
Runt 1200 f.Kr. stod den östra Medelhavsvärlden inför vad vi idag skulle kalla ett globaliserat civilisationssystem. Egyptens nya riket under ramessiderna, det hettitiska imperiet i Anatolien, Mykenai och dess palatskulturens nätverk, Kypros kopparhandel, de levantinska hamnstäderna Ugarit och Byblos, de babyloniska kungarikena i Mesopotamien — alla dessa makter korresponderade med varandra, utbytte varor och ambassadörer, ingick äktenskapsallianser och delade ett diplomatiskt språk som was akkadiskan.
Inom loppet av några decennier — troligtvis mellan 1200 och 1150 f.Kr. — kollapsade detta system. Hettiternas rike upphörde att existera. Ugarit förstördes och övergavs för alltid. Mykenai föll. Kypros förlorade sin storhetstid. Egypten överlevde men kraftigt försvagat; det nya rikets sista decennier är en berättelse om politisk fragmentering och ekonomisk kontraktion. Det är en av historiens mest dramatiska och fortfarande delvis gåtfulla kollapser.
Havsfolkens gåta
Den egyptiske faraon Ramses III dokumenterade på sin tempel i Medinet Habu en serie av invasioner under perioden runt 1177 f.Kr. Han kallade angriparna "Havsfolk" — ett kollektivt namn som de egyptiska texterna ger åt en samling folk vars ursprung debatteras intensivt. Bland de identifierade grupperna nämns Peleset, Tjeker, Shekelesh, Denyen och Weshesh. Peleset identifieras av de flesta forskare med filistéerna, som sedan etablerade sig längs den sydliga Levantens kust.
Texterna och de dramatiska relieferna vid Medinet Habu skildrar massiva rörelser av folk till lands och till sjöss, med hela familjer och vagnar och boskapsflockar. Ramses III hävdar sig ha besegrat dem i en stor sjöstrid i Nildeltat. Men var dessa Havsfolk orsaken till bronsålderns kollaps — eller var de själva flyktingar från ett system som redan var under upplösning?
Moderna historiker lutar allt mer åt det senare. Robert Drews argumenterade i sin inflytelserika bok från 1993 att en förändring i stridstaktiken — bort från stridsvagnsbaserad elitkrigsföring och mot infanterikanoniska tekniker — destabiliserade palatsekonomierna. Eric Clines "1177 BC: The Year Civilization Collapsed" (2014) argumenterar istället för ett systemfel: ingen enskild orsak utan en perfekt storm av samverkande faktorer.
Klimat, torka och kedjereaktioner
Paleoklimatologisk forskning från det tidiga 2000-talet har tillhandahållit ett nytt evidenslager. Borrkärnor från sjöbottnar i Turkiet och Israel, pollenanalys och isotopdataseriens från stalagmiter i grottor visar övertygande att den östra Medelhavsregionen drabbades av en utdragen torrperiod under perioden 1200–1150 f.Kr. Skördarna sviktade. Bröd, olja och vin — basen för palatsekonomiernas omfördelningssystem — minskade dramatiskt i volym.
Brev hittade i Ugarits arkiv, skrivna på lertavlor kort innan stadens förstörelse runt 1185 f.Kr., berättar om svält och brist på spannmål. Kung Hammurabi III av Ugarit bad om hjälp från Kypern mot ett fiendeanfall; svaret kom tillbaka att flottestyrkorna redan var bundna på annat håll. Staden förstördes med eld och återuppbyggdes aldrig.
Hettiternas fall och Anatoliens mörka sekel
Hattusa — Hettiterrikets imponerande huvudstad vid nutidens Bogazköy i centrala Turkiet — övergavs runt 1180 f.Kr. De sista bevarade tavelna i de hettitiska arkiven ger inga spor av vad som hände: administrationen verkar ha avvecklats relativt ordnat snarare än kollapsat under en invasion. Stadsportarnas kolossala lejonskulpturer och stensfinkser vittnar fortfarande om rikets imponerande makt. Det forna palatset brändes — men av vem är oklart.
De neo-hettitiska furstendömena — Carchemish, Malatya, Patina — levde vidare i sydöstra Anatolien och norra Syrien under järnåldern och bevarade element av hettitisk kultur fram till det assyriska expansionens decennier. Men det centraliseradepalatsystemet var borta.
Mykene — Agamemnons stad enligt Homers tradition — har kolossala murar av kalkstensblock, det berömda Lejonporten och den imponerande Atreus-skattkammaren med sitt korridor och kupolvalv av terrasserad sten. Citadellet övergavs runt 1100 f.Kr. Palatsets freskdekoration, skrivarsystemet i Linear B och det centraliserade fördelningssystemet försvann alla. Griechenland trädde in i vad historikerna kallar den greska mörka epoken — ett halvt millennium utan monumentalarkitektur och utan skrift.
Järnets intåg och vad som kom sedan
Det är ingen slump att järnteknologin spreds i Medelhavsvärlden just under den period som följde på bronsålderns kollaps. Tenn — den avgörande beståndsdelen i brons — importerades till den egeiska världen från avlägsna källdepåer: Afghanistan, Cornwall, kanske Anatolien. De handelsrutter som transporterade tennet var exakt de nätverk som kollapsen slog ut. Med brons svårtillgängligt ökade incitamenten att behärska järnsmältning, ett teknologiskt språng som inte krävde samma komplexa handelsinfrastruktur.
Järnåldern som följde var inte en era av återgång utan en transformation: decentraliserad produktion, framväxten av polis-systemet i Grekland, de Phoenikiska handelskolonierna längs Medelhavet, och till slut de historiska perioder som vi bättre dokumenterat.
Vad platsen berättar idag
Mykenai i Argolisslätterna i Peloponnesos är öppen för besökare och ingår i UNESCO:s världsarvslista (1999, tillsammans med Tiryns och Nafplio). Lejonporten är det äldsta bevarade monumentala skulpturverket i Europa. Skattkammarerna — det vill säga de tholos-gravar med deras imponerande entrégångar (dromosar) — kan besökas; Atreus-skattkammaren är enastående. Arkeologiska museet i Nafplio har ett av de bästa urvalen av mykeniska artefakter.
Hattusa och Yazılıkaya — bergheligandomen strax utanför med sina processionsreliefer av hettitiska gudar och gudinnor — är tillgängliga nära den moderna staden Bogazköy i Turkiet. Platsen är ett UNESCO-världsarv sedan 1986.
Utforska bronsålderns platser — från Mykenai och Tiryns till Hattusa och Ugarit — med den interaktiva kartan och se var dessa civilisationer blomstrade.
En lektion om komplexitet
Bronsålderns kollaps är en påminnelse om hur komplexa system kan falla. Enskilda händelser — en krigsflotta, ett missväxtår, en handelsrutt som blockeras — är i sig hanterbara. Men när ett system är tillräckligt sammankopplat och tillräckligt sårbart kan en kaskad av störningar överväldiga dess återhämtningsförmåga. Det är ett mönster som inte förlorat sin relevans.