Nabateerna
Ett folk som uppstod ur öknen
Nabateerna framträder i de historiska källorna under 300-talet f.Kr. som ett nomadiskt folk i nordvästra Arabien. De romerska och grekiska skriftställarna beskriver dem som svåra att underkuva — de saknade fasta städer, grävde cisternsystem i klipporna och drog sig undan när arméerna närmade sig. Men detta bild av ett enkelt nomadfolk ger en missvisande bild av den civilisation som snart skulle blomstra. Under de följande fyra seklerna byggde nabateerna ett rikes nätverk av handelsstäder, skriftspråk, vattensystem och monumentala gravfasader som fortfarande väcker häpnad.
Deras rike sträckte sig på sin höjdpunkt från Sinaihalvön i väster till Hauranplatån i norr och ned till Hijaz i söder. Petra i nuvarande Jordanien var huvudstaden; Hegra — känt i dag som Mada'in Salih — var det näst viktigaste centret, beläget i nuvarande Saudiarabien. Kontroll över karavanvägarna som förde rökelse, myrra, kryddor och silke från södra Arabien och Indien till Medelhavet var grunden för välståndet. Utan nabateer, inget rökelse i romerska tempel.
Petra: den rosenröda klippstaden
Petra, klippt ur Wadi Musa-ravinen i södra Jordanien, är det mest välkända monumentet över nabateisk civilisation. Staden blomstrade från ungefär 300-talet f.Kr. och nådde sin ekonomiska topp under perioden 100 f.Kr.–100 e.Kr. Siq-ravinen, en smal spricka i sandstenen som kan vara bara tre meter bred, leder besökaren in mot Ad-Deir och den berömda Khazne — det skattkammar-tempel vars fyra kolonner och urna-prydda toppstycke är ristade direkt i klippfasaden.
Det som syns ovan jord är bara en del av Petras komplexitet. Arkeologerna har dokumenterat ett sofistikerat system av terrakottarör, cisternsystem och kanaler som samlade och distribuerade vatten i en miljö som tar emot knappa 15 centimeter regn per år. Agora, kolonnader och ett romerskt teatersäte för runt 7 000 åskådare bär vittne om en stad som vid sin storhetstid kan ha haft tiotals tusen invånare. Petra utsågs till UNESCO:s världsarv 1985 och är Jordaniens viktigaste arkeologiska attraktion.
Hegra och skriftens vittnesbörd
Hegra, beläget i Al-Ula-regionen i nordvästra Saudiarabien, är det bäst bevarade nabateiska monumentalklippgravfältet utanför Petra. Omkring 131 utsmyckade klippfasader med bevarade inskriptioner ger en osedvanligt rik bild av nabateiska familjer, präster och handelsmän. Gravfasaderna vid Hegra tenderar att vara mer geografiskt utspridda och omgivna av öppen ökensandsten, vilket ger platsen en annan, mer ödslig stämning än Petra.
Inskriptionerna vid Hegra är viktiga också för lingvistiken. Nabateernas skrift — ett arameiskt alfabet anpassat till deras handel med ett internationellt medelhavssamhälle — är förfadern till det arabiska alfabetet. Utan nabateisk skrift, inget arabiskt alfabet; utan arabiskt alfabet, ingen korantext i sin nuvarande form. Hegra förklarades som Saudiarabiens första UNESCO-världsarvs plats 2008 och är sedan 2020 öppet för internationella besökare.
Vattenteknik som möjliggjorde överlevnad
Att nabateerna lyckades inte bara överleva utan blomstra i en av de torraste miljöerna i Mellanöstern beror i hög grad på deras mästerskap i vattenteknik. I Petra leddes regnvatten från omgivande klippor via ristade kanaler in i en serie av stucco-klädda cisterner och dammar. Vid Oboda — en nabateisk stad i Negev-öknen i nuvarande Israel — har arkeologerna rekonstruerat ett system av hustak, terrasseringsmurar och jordvallar som fångade upp och kanaliserade det sparsamma regnfallet till odlingsmark.
Oboda, känt på arabiska som Avdat, är ett av de bäst studerade exemplen på nabateisk stadsutveckling utanför Petra. Ruinerna, som är ett UNESCO-världsarv tillsammans med Mamshit, Haluza och Shivta under namnet "Incense Route — Desert Cities in the Negev", visar tydligt hur nabateerna omvandlade öken till jordbruksmark under senantiken.
Det nabateiska rikets uppgång och fall
Nabateernas kung Aretas IV, som regerade från ungefär 9 f.Kr. till 40 e.Kr., representerar rikets politiska och konstnärliga höjdpunkt. Mynt från hans tid bär hans porträtt och hans drottning Shaqilahs, och byggnadsprojekten i Petra intensifierades markant. Det är sannolikt under Aretas IV som Khazne-fasaden fick sin nuvarande utformning.
År 106 e.Kr. annekterade den romerske kejsaren Trajanus Nabaterriket och omvandlade det till provinsen Arabia Petraea. Det är en historisk paradox att erövringen verkar ha skadat Petra relativt lite på kort sikt — handel fortsatte och byggnationer pågick — men att Palmyra och andra handelsstäder gradvis övertog rutternas kontroll. Busrastaden i södra Syrien, som blev provinshuvudstad, blomstrade; Petra stagnerade. Ett kraftigt jordskalv år 363 förstörde delar av stadens infrastruktur, och mot tidig islamisk period hade den monumentala klippstaden i stort sett övergetts.
Det nabateiska arvet i konst och språk
Nabateisk konst är omedelbart igenkännlig trots sina orientaliska och hellenistiska blandinfluenser. De grabbfasaderna kombinerar egyptiska, mesopotamiska och greco-romerska element på ett unikt sätt: steppade krenelerade krön, halvspiralformade voluter, dubbla pilaster och frilagda urneprydda toppstycken bildar ett formspråk som inte riktigt liknar något annat i antikens Mellanöstern. Skulpturer av det nabateiska vatten- och fertilitetsgudinneidealet — stiliserade ansikten med minimalistiska drag — är ett annat kännemärke.
Deras keramik, känd som nabateisk eggshell ware, är ett tekniskt mästerverk: tunnväggiga skålar och fat med en intrikat röd-på-orange floral dekor som antyder influenser från den hellenistiska världen men som är distinkta nog att omedelbart identifieras av en arkeolog. Dessa kärl exporterades vida runt Arabien och Levanten och fungerar som ett av arkeologernas viktigaste dateringsverktyg för platser längs handelsrutterna.
Att utforska nabateisk historia i dag
Petra är utan tvekan det enklaste och mest dramatiska stället att erfara nabateisk civilisation. Besök är möjliga året runt, men april till juni och september till november ger behagligast temperatur. Jordanska turistmyndigheten erbjuder flerdagarsbiljetter till reducerat pris, och de flesta besökare stannar minst två dagar för att hinna nå Ad-Deir-templet högt upp i bergen.
Hegra i Saudi-Arabien är tillgängligt via Al-Ula och tar emot besökare med guideturer bokade via den officiella Amaala/Experience AlUla-plattformen. Oboda och de övriga Negev-städerna i Israel kan besökas med bil från Beersheba eller Tel Aviv. För den som vill förstå hela nätverket av nabateiska platser — från klippgravarna i Hegra till cisternsystemen i Negev — ger kartan en god geografisk överblick över det som återstår av detta mångsidiga ökenim perium.
Nabateerna lämnade inga episka dikter och inga historieberättare som dokumenterade sina segrar i det format som romarna och grekerna föredrog. Vad de lämnade är klipporna själva, med sina fasader, sina kanalers spår och sina inskriptioner på en skrift som skulle ge form åt ett av världens viktigaste alfabet. Det är ett arv tillräckligt för att säkra deras plats i historien.