Debatten om Elgin Marbles
Frisen som splittrades
Parthenon, uppfört på Akropolis i Aten under 440-talet f.Kr. och tillägnat gudinnna Athena, var under antiken klädd i en extraordinär serie skulpturala program: 92 metoper i hög relief längs tempelets ytteryta, de berömda pedimentgrupperna i friluft ovanför de östra och västra portikerna, och den 160 meter långa Ionen-frisen runt templets cella-väggar inne i kolonnadgången. Frisen skildrar — i en tolkning som arkeologerna ännu diskuterar — den panatheniska processionen, det fyraårliga högtidståget som förde en ny klädnad till Athenas kultbild.
Idag är dessa skulpturer i tre länder. En del finns i Aten, på Akropolismuseet och på platsen. En del finns på British Museum i London, inlösta av Thomas Bruce, sjunde jarlen av Elgin, mellan 1801 och 1812. Ytterligare fragment finns i Louvren i Paris, i Vatikanens museum, i Köpenhamns Nationalmuseum och på ett dussin andra institutioner.
Det är kring den londondelen — ungefär hälften av den bevarade frisen, femton metoper och fragment av pedimentfigurerna — som den längsta och intensivaste debatten om kulturellt återlämnande i modern tid kretsar.
Hur skulpturerna lämnade Aten
Lord Elgin var brittisk ambassadör vid det osmanska hovet i Konstantinopel. Åren kring 1800 — i ett Grekland under osmanskt styre — lyckades han säkra ett tillstånd (ett firman) från de osmanska myndigheterna att studera och ta avgjutningar av Akropolis monument. Innebörden av detta tillstånd — huruvida det faktiskt gällde borttagning av skulpturerna snarare än bara dokumentation — har sedan dess ifrågasatts av historiker. Den ursprungliga arabisk-turkiska texten har aldrig hittats; vad som existerar är en italiensk översättning.
Elgins agenter, under ledning av den lombardiske målaren Giovanni Battista Lusieri, rev ner delar av frisen och packade blocken för sjöfart. Arbetet skedde med lokala arbetares hand och under osmansk militär närvaro. Det förstörde oundvikligen delar av den kvarvarande skulpturen — ett faktum som Elgin aldrig seriöst bestred.
1816 sålde den skuldsatte Elgin samlingen till den brittiska staten för 35 000 pund — ungefär halva vad han hävdade att det kostat att samla ihop dem. En parlaments-utskott undersökte förvärvet och konstaterade att Elgins handlande var legitimt, om marginellt. Samlingen deponerades i British Museum, där den fortfarande finns.
Det greska kravet
Rena krav på tillbakalemnande formulerades av den greska regeringen så tidigt som 1833, under frihetskriget. Det moderna, systematiska kravet är framförallt förknippat med Melina Mercouri, den grekiska skådespelerskan och kulturministern, som 1983 inledde en offentlig kampanj som väckte global uppmärksamhet. "De är vår historia, de är vår stolthet. De är ett levande monument i det grekiska samvetet," sa Mercouri i ett tal vid UNESCO.
Argumentet är primärt estetiskt och historiskt: skulpturerna skapades som en enhetlig konstnärlig komposition för ett specifikt monument i Aten och är i sitt nuvarande splittrade tillstånd ominlösbart förminskade. En besökare på Akropolismuseet kan se det gap som uppstår i berättelsen när de londonhällna frissegmenten saknas.
Den estetiska frågan kompletteras av en juridisk: Elgins tillstånd var bristfälligt, och även om det var formellt giltigt undertecknades det av en ockuperande makt på behalf of ett folk som inte hade självstyre.
Det brittiska motståndet
British Museum och den brittiska staten har konsekvent motsatt sig återlämnande. Argumenten varierar men kan sammanfattas i tre kategorier.
Det första är det universalistiska argumentet: British Museum är ett "universalmuseum" vars mandat är att hålla samlingens föremål tillgängliga för världssamhället snarare than att återföra dem till ursprungsländerna. Om principen om återlämnande tillämpas generellt, argumenterar museet, riskerar man att tömma de stora enklopeiska samlingarna och försvaga deras komparativa kraft.
Det andra är ett juridiskt argument: det brittiska parlamentet förbjuder via British Museum Act 1963 museet från att avyttra sin samling, med få undantag. Varje återlämnande kräver lagstiftningsändring.
Det tredje är ett bevarandeargument, alltmer svårt att upprätthålla: museet hävdade länge att skulpturerna var bättre omhändertagna i London än de hade été i Aten. Invigningen av det nya Akropolismuseet 2009 — ett arkitektoniskt och konservatoriskt mästerverk — underminerade detta argument avsevärt.
Debatten i ett bredare sammanhang
Elgin Marbles-debatten är den mest kända men långt ifrån den enda konflikten om kulturellt återlämnande. Benin bronser — hundratals skulpturer plundrade av brittiska marinstrupper från Benin City 1897 och spridda till museer runt om i världen — är föremål för intensiva förhandlingar; flera europeiska museum har börjat returnera bitar till Nigeria och Benin. Nefertiti-bysten i Berlin Neues Museum är omtvistad av Egypten. Den franska debatten om afrikanska föremål ledde till Restitution du Patrimoine Africain-rapporten 2018 och en lag om tillfällig återlämnande.
Det är en global debatt om vem som äger det förflutna och vilka institutioner som är lämpliga förvaltare av mänsklighetens kulturarv. Det är inte en enkel fråga — seriösa argument finns på båda sidor — men tyngden av dessa argument förskjuts successivt.
Läget idag
Från och med 2024–2025 har förhandlingar mellan British Museum och det grekiska kulturministeriet pågått mer intensivt än tidigare. Diskussioner om ett "loan"-arrangemang — där skulpturerna tekniskt förblir brittisk egendom men visas i Aten — har rapporterats i pressen, men inget formellt avtal har slutits. Akropolismuseet har förberett en permanent plats för skulpturerna, komplett med tomma soclar som väntar på originalen.
Parthenon och Akropolismuseet är öppna för besök. Öppna kartan för att lokalisera Akropolis och de platser runt om i världen där Parthenon-skulpturer befinner sig.
Vad debatten egentligen handlar om
Under debatten om juridisk äganderätt, bevarandeansvar och universalistiska museologiska principer finns en grundläggande fråga: vem har rätten att bestämma var ett folks kulturella egendom ska befinna sig? Svaret är inte självklart — men det faktum att frågan ställs med allt större eftertryck av fler länder, museer och akademiker tyder på att debatten är på väg att förskjutas.